Gråtfest?

Hej
Ibland bara älskar jag min ångest, det är som en kär gammal vän som dyker upp när man minst anar det. Underbart! Speciellt älskar jag den när det inte alls är läge att helt plötsligt börja gråta. Allra mest älskar jag min ångest när jag inte bara kan rulla ihop den till ett litet frö, plantera det och gå vidare.
Jag skulle vilja kunna blåsa iväg den som en överblommad maskros eller känna mig så fri som om jag stod ensam mitt i vinden och fyllde lungorna med luft som luktar snö, men istället så går jag runt med en ledsen och bottenlös ballong knuten runt handleden som då och då pyser ut lite ångest.