Som att bestiga ett berg

Som att bestiga ett berg av hat och ilska, när man är rädd att det ska äta upp hela dig och allt du har omkring dig. Som om hatet skulle kunna förgöra. Jag vill släppa mina arga stenar på toppen och se dem rulla tillbaka till den mörka avgrund där de skapades. Jag vill renas av vinden. Jag vill bli fri. Jag vill komma ner hel på andra sidan och vara fylld av glädje. Jag vill vara hel igen.

Vem fan bryr sig!?

När du gång på gång frågar dig själv, vad fan det va som hände!?
Och du får inga svar.
Och du får ingen ordning.
Då vill jag kasta dig över broräcket och låta floden ta med dig.
Då vill jag slippa dig och allt du var.
Då vill jag krypa ut ur mitt skinn och aldrig mer behöva känna igen mig själv.
Jag vill bränna alla känslor och alla minnen.
Alla förhoppningar och alla drömmar.
Då vill jag lära mig andas igen.
Utan dig.

Om jag bara hade migrän

Det skulle vara lika lätt att säga "jag har ångest" som det är att säga att man har migrän. Det skulle inte vara tabu. Det skulle inte vara känsligt och jobbigt att prata om. Det skulle bli bemött med en varm kram och förståelse, inga goda råd, inga ord om att det blir bättre, inga lösningar på problemet, bara en hand att hålla fast i.
Nu har min ångest härjat fritt sen i påsk och som allra mest den senaste månaden. Det lilla tvivlet skapar tankar om misstro och otillräcklighet. Ständig oro över alla fel som jag gjort och en övertygelse om att jag inte kan göra rätt. Ständig oro över att det alltid kommer att vara så här lätt för alla negativa känslor att ta över. Oro över att inte känna ingen mig själv och oro över att inte ens kunna lita på mina egna tankar.
Men en dag vänder det. När min själ äntligen samlat kraft där nere på djupet av mina värsta känslor och tar fart uppåt. En fjäril i betong som till slut hittar en maskros. När livet vänder sitt ansikte mot mig och ler igen. Då, när allt vardagligt blir vackert och jag kan hålla i min lilla, sköra fjäril en kort stund och viska vackra ord till den.
När en liten myra försöker ta sig upp för ett grässtrå, när fritidsbarn sjunger en sommarsång på skolgården, när vinden får löven att sjunga. När naturen tvingar mig att se, höra, känna och vara. "Lägg dig här" säger den, "så ska jag älska dig tills alla dina sår är läkta". Och jag lägger mig i gräset och låter allt det vackra nå mig. Låter vinden viska i mitt öra "Du är fri".


Och jag är fri.

Om att gråta

För ett par helger sen satt jag här hemma i min soffa och lät min sorg komma fram. En sorg för alla förlorande önskningar, förhoppningar och öppna sår. Även om jag ofta får höra att jag är känslig, överkänslig kanske till och med, så är det väldigt sällan jag gråter för min egen skull, med hjärtat öppet och känslorna blottade. Men för en gång skull vaknade jag med en känsla av att om jag inte lät det komma ut, så skulle jag gå under och jag har lärt mig den hårda vägen, att trycka undan känslor inte direkt leder till något positivt. Jag har också fått höra att våra känslor bara är till låns och vill alltid vidare, därför är det bättre att släppa dem fria än att tvinga in dem. Så jag grät...och grät och grät och grät. Och när måndagen kom så kände jag mig fri på ett sätt som jag inte känt på väldigt länge.
Det är ibland väldigt svårt att erkänna känslan och tillåta sig att känna den. Den kan dra med sig ett berg med skam. Mitt skamberg är fullt att fula tankar om att jag inte är berättigad att känna på vissa sätt, att jag borde ha släppt vissa saker vid det här laget, att jag ältar, att jag är orättvis, att jag gör mig till ett offer. Men där drar jag ett hästlass för min egen skull och låter mig känna tills känslan har runnit förbi och tar hand om skammen efteråt.
Så jag grät och sen blev jag lugn och lugnet kommer släppa mig fri tillslut.

Ork.

Idag, tänkte jag, idag är dagen jag orkar ta mig ur sängen. Men istället ligger jag kvar, lyssnar efter tecken på att jag inte är ensam. Någon som går i trappan ute i korridoren, någon som ska in i tvättstugan, någon går förbi utanför fönstret. Det finns liv utanför min lägenhet, men här inne känns det dött. Klockan tickar, kylskåpet surrar, annars är det tyst. Sov lite, säger mitt oförnuft, sov och dröm. Det är lättare att sova, drömma.. då tänker du inte, du bara är. Sov lite, så slipper du ångest, slipper tankar, slipper känslor.
Jag vänder mig om i sängen och blir påmind om allt som måste bli gjort idag, post-it lapparna på datorn skriker åt mig att jag ska och att jag måste. Men orken har försvunnit och jag vänder mig om igen...sov lite, bara lite säger oförnuftet medan förnuftet står bredvid och ser rasande ut..Sov lite, så känns det bättre. Men det gör det aldrig.

Hej Livet

Välkommen tillbaka, du har minst sagt varit saknad. Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska tappa bort dig igen. Jag lovar att jag ska vara tacksam och älska dig alltid. Livet, du är fantastiskt!

Att möta sitt motstånd

Lyckligtvis har jag en väldigt vis vän som i somras sa till mig att möta mitt motstånd. Det är kanske inte alltid det enklaste att förstå vad det innebär, att möta sitt motstånd. Tycker att alltsomoftast fylls hela min startsida på facebook av uppdateringar från vänner om att de nu minsann ska ta tag i livet och sluta bry sig om alla som inte förtjänar det. Jag retar mig på det lite varje gång jag ser det. "Möt ditt motstånd", tänker jag. Alla människor kommer inte stryka mig medhårs, alla människor kommer inte älska mig, alla människor kommer inte vara ärliga, sanna, trevliga eller ge mig allt vad jag ger dem. Men jag har mött dem. Jag har av någon anledning ingått i ett socialt möte där jag har ett socialt ansvar över mig själv. Ansvaret är nyckeln. Jag kan vara efterklok och inse att en del människor inte är bra för mig, jag kan också göra valet att inte längre ingå i en relation med dessa människor i den mån jag kan undvika det. Men ansvaret för dessa handlingar är mitt, ingen annans. Jag har förhoppningsvis lärt mig något i mötet, även om jag fick lära mig det bakvägen och blev på något vis sårad i sammanhanget. Ansvaret är ändå mitt!
Vad lär jag mig på att bara omge mig med människor som alltid uppskattar mig, som alltid tycker att jag är en fantastisk vän, att alltid säger snälla saker och aldrig kräver mig på saker? Inget! Och det är för sjutton inte heller mänskligt. Vi är alla energitjuvar emellanåt, vi är alla gnällspikar ibland, vi blir inte alltid uppskattade av våra vänner och vi är inte alltid själv fantastiska vänner.
Hur vet jag vad jag vill ha i mitt liv, vilka människor jag mår bra av och vilka som får mig att utvecklas, i vilka relationer jag är mitt bästa jag om jag inte har testat lite olika?

Jag är så förbannat trött på alla dessa omogna sätten att se på andra människor! Att lägga ansvaret utanför sig själv och därmed beskylla sin omgivning för att inte vara tillräckligt bra. Vad gör jag själv? Är jag tacksam? Tar jag ansvar? Möter jag mitt motstånd?