Det skulle vara lika lätt att säga "jag har ångest" som det är att säga att man har migrän. Det skulle inte vara tabu. Det skulle inte vara känsligt och jobbigt att prata om. Det skulle bli bemött med en varm kram och förståelse, inga goda råd, inga ord om att det blir bättre, inga lösningar på problemet, bara en hand att hålla fast i.
Nu har min ångest härjat fritt sen i påsk och som allra mest den senaste månaden. Det lilla tvivlet skapar tankar om misstro och otillräcklighet. Ständig oro över alla fel som jag gjort och en övertygelse om att jag inte kan göra rätt. Ständig oro över att det alltid kommer att vara så här lätt för alla negativa känslor att ta över. Oro över att inte känna ingen mig själv och oro över att inte ens kunna lita på mina egna tankar.
Men en dag vänder det. När min själ äntligen samlat kraft där nere på djupet av mina värsta känslor och tar fart uppåt. En fjäril i betong som till slut hittar en maskros. När livet vänder sitt ansikte mot mig och ler igen. Då, när allt vardagligt blir vackert och jag kan hålla i min lilla, sköra fjäril en kort stund och viska vackra ord till den.
När en liten myra försöker ta sig upp för ett grässtrå, när fritidsbarn sjunger en sommarsång på skolgården, när vinden får löven att sjunga. När naturen tvingar mig att se, höra, känna och vara. "Lägg dig här" säger den, "så ska jag älska dig tills alla dina sår är läkta". Och jag lägger mig i gräset och låter allt det vackra nå mig. Låter vinden viska i mitt öra "Du är fri".
Och jag är fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar