För ett par helger sen satt jag här hemma i min soffa och lät min sorg komma fram. En sorg för alla förlorande önskningar, förhoppningar och öppna sår. Även om jag ofta får höra att jag är känslig, överkänslig kanske till och med, så är det väldigt sällan jag gråter för min egen skull, med hjärtat öppet och känslorna blottade. Men för en gång skull vaknade jag med en känsla av att om jag inte lät det komma ut, så skulle jag gå under och jag har lärt mig den hårda vägen, att trycka undan känslor inte direkt leder till något positivt. Jag har också fått höra att våra känslor bara är till låns och vill alltid vidare, därför är det bättre att släppa dem fria än att tvinga in dem. Så jag grät...och grät och grät och grät. Och när måndagen kom så kände jag mig fri på ett sätt som jag inte känt på väldigt länge.
Det är ibland väldigt svårt att erkänna känslan och tillåta sig att känna den. Den kan dra med sig ett berg med skam. Mitt skamberg är fullt att fula tankar om att jag inte är berättigad att känna på vissa sätt, att jag borde ha släppt vissa saker vid det här laget, att jag ältar, att jag är orättvis, att jag gör mig till ett offer. Men där drar jag ett hästlass för min egen skull och låter mig känna tills känslan har runnit förbi och tar hand om skammen efteråt.
Så jag grät och sen blev jag lugn och lugnet kommer släppa mig fri tillslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar