Om det är något som ger mig stress så är det att göra val. Att tvingas välja kan göra mig nästintill förlamad av beslutsångest och även om det oftast slutar rätt så är det otroligt svårt att bestämma sig. Det finns säkert en djupliggande undermedveten psykologisk förklaring till detta beteende och jag kan bara spekulera i hur det har uppstått. Hur som helst så har jag de senaste dagarna gått i tankarna kring att köpa mig en ny (bättre begagnad) soffa. När jag väl har klämt fram en tanke så försvinner den inte i första taget, vilket oftast slutar i spontana köp, Lillemor är ett praktexempel på detta - jag skulle ju ha en Collie.. eller?? Hur som helst så har jag lyckats hitta en Ektorpsoffa på Blocket och jag ska hämta den på lördag. Spontant? Ja!
Valet gjordes i bara farten och nu sitter jag här i min gamla plyschsoffa från 80-talet som har överlevt på en valptid, vägglöss, ångest, frosserianfall, testunder, sällskap och en hel del skratt och tårar! Det är min första soffa! Att kasta ut den känns hjärtlöst på något sätt, som att säga "tyvärr, även om du har sett några av mina värsta dagar, så duger du inte längre för jag stressköpte en nyare modell, hej då!". Det ger mig en klump i magen bara av att tänka på det, min fula, osköna, gamle vän.
Det är möjligt att jag har haft en negativ krislösning i någon av mina utvecklingsfaser, eller ersatt prylar med kärlek eller håller hårt i den för att den står för minnen som jag inte vill släppa taget om. Valet är ju trots allt redan gjort, Old faithful won't be stayin' that much longer... we had some fine moments after all...
I skrivande stund får jag sällskap i soffan, och inte utan Lillemor. Bredvid mig kryper en av dessa blodsugande parasiter fram, en lus. Ett tecken på att jag inte ska tänka mer på soffan eller inte soffan? Kanske, hur som helst var det sista droppen - soffan ska bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar