Blir verkligen fascinerad över människans sociala förmåga och hur vi värderar sällskap. Trots att vi lever i ett jag-samhälle där individen står i fokus och den egna prestationen är viktigast så är vi trots allt ganska beroende av varandra. Sällskap är så trivialt att jag tror vi ibland glömmer bort hur mycket vi behöver det.
Jag såg ikväll en dokumentär om djur av olika art som lyckats skapa vänskapsband och hur vetenskapen för bara några år sedan hävdade att djur inte kan känna känslor eller forma det vi definierar som vänskap. Varför tror vi oss vara så mycket mer än övriga djur att vi måste mäta dem efter vår måttstock? Men också, varför känner vi ett sånt behov av att förklara allting, mäta alltid och studera allting? Jag är själv inte mycket bättre och jag skulle verkligen vilja kunna stänga av den där rösten som pratar i huvudet om förklaringar och teorier kring alla dessa frågor som jag kanske egentligen inte ens har något svar på.
Dessa omaka par i djurvälrden visar oss att vänskap kan byggas över de flesta omöjligheter. Det är kanske ingen egentlig nyhet, men jag kom att tänka på alla dessa människor jag har i mitt liv, som på många sätt är helt olika mig själv. Många gånger går det inte att sätta ord på varför man trivs så bra i vissa relationer, kanske ser man likheter där andra ser olikheter? Fint är det i alla fall att vi börjar se djur som levande och intelligenta varelser med känslor istället för vandrande köttstycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar