Tänker väldigt mycket på acceptans just nu, och att acceptera sig själv. Och självklart så känns det ända in i själen, när man möter knutar och gupp på vägen. Det känns för det gjorde jävligt ont att knyta den där knuten från början och det skulle vara konstigt om det inte gjorde jävligt ont att knyta upp den.
Och när jag gråter idag så tänker jag inte på hur synd det är om mig eller hur hemskt det är att jag gråter för jag har väl inte haft det värre än någon annan. Jag gråter för att jag är ledsen och jag är ledsen tills jag har gråtit klart. Punkt!
Jag har lärt mig att känslor och känslouttryck är okej, för det är så jag känner just nu. Imorgon kanske jag inte känner så längre, kanske inte ens om fem minuter, men just nu är jag ledsen över min självkänsla och mina inre knutar och gupp. Och om jag tillåter mig att gråta över det nu när jag är ledsen, så förminskar jag inte känslan -eller mig själv, jag låter mig själv läka och gå vidare. För imorgon kanske jag inte tänker på hur skrämmande det är att ha en panikattack eller hur ont det gör att stå öga mot öga med sina värsta tankar. Imorgon kanske jag är lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar