Ibland kan det verkligen skifta på gott och ont. Igår var inte min bästa dag och kanske var det bakfyllan som rubbade mina stackars uttorkade hjärnceller, eller så var det min ångest som spökade. Hur som helst så tog Kajsa med mig på ett ordentligt äventyr! Med en fulltankad bil kan man komma långt men med äkta vänskap som kommer man ännu längre. Kajsa styrde oss runt i både skog och utmed hav för att se de allra finaste husen runtom i Halmstad och Falkenberg. Det sätter lite perspektiv på livet att känna hoppet fyllas upp för varje nytt hus vi passerade. En dag kan det vara jag som bor där, en dag kan det vara jag som fyller någon annans äventyr med ett fantatsikt hus. Jag tror inte att det riktigt går att ta på vad som gör en vänskap, men när vi sitter där i bilen och Kajsas ögon för hundrasjuttiofemte gången ser sådär fullaifan ut för att hon tvärt svänger in på en liten lantväg där vi kan stöta på i stort sätt vad som helst. Och när vårt samtal glider ifrån vardagsbekymmer till livets mening, så vet jag att det är precis just där, just då med just Kajsa som jag vill vara på äventyr med. För jag är så fantatiskt glad över att ha en så fin vän som Kajsa.
Överlag så känns det väldigt tryggt att ha fina vänner i sin omgivning som går att lita på, som känner av och som ställer upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar