Jag har fått lite av ett wake-up-call den här helgen, eller kanske den här veckan. Alla har upp och ned gångar, inget konstigt med det, när jag hamnar i nedåtspiralen så gör jag ett massivt försök att ransaka mig själv. Jag försöker hitta något positivt för att kunna gå vidare och lära mig av vartenda misstag. Det är inte för att jag försöker extra mycket att vara pretentiös eller duktig, det är helt enkelt för att jag tror att jag är så jävla speciell! Jag tror att mitt liv ska vara något extra och att jag går igenom alla motgångar för att lära mig, inför en dag när jag står inför någoting avgörande. Lite som hjälten som växer upp utan att veta om att han/hon egentligen är på jorden för att rädda mänskligheten från intergalaxtiska marsianer. Jag vet, DET är lite pretentiös, för jag är ju så jävla awesome, helt outstanding och så otroligt speciell! Skämt åsido, jag fattar ju också att jag är helt normal och precis som alla andra. För att komma fram till min aha-upplevelse...
Jag och Kajs pratade om detta häromdagen, att alla är speciella på sitt sätt, att alla delar i ett fungerande system måste finnas för att hjulet ska rulla (ingen överaskning där). Ibland måste man höra det man redan vet, för att det ska sätta något spår. Detta var ett sådant spår som behövde sjunka in lite extra. Jag är inte särskilt mer speciell än någon annan.
Men så har jag nördat in mig i New girl för tillfället, som handlar om Jess som är superspecial och så tänker jag att jag kanske är ganska special ändå ;)
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar