Vem fan bryr sig!?

När du gång på gång frågar dig själv, vad fan det va som hände!?
Och du får inga svar.
Och du får ingen ordning.
Då vill jag kasta dig över broräcket och låta floden ta med dig.
Då vill jag slippa dig och allt du var.
Då vill jag krypa ut ur mitt skinn och aldrig mer behöva känna igen mig själv.
Jag vill bränna alla känslor och alla minnen.
Alla förhoppningar och alla drömmar.
Då vill jag lära mig andas igen.
Utan dig.

Om jag bara hade migrän

Det skulle vara lika lätt att säga "jag har ångest" som det är att säga att man har migrän. Det skulle inte vara tabu. Det skulle inte vara känsligt och jobbigt att prata om. Det skulle bli bemött med en varm kram och förståelse, inga goda råd, inga ord om att det blir bättre, inga lösningar på problemet, bara en hand att hålla fast i.
Nu har min ångest härjat fritt sen i påsk och som allra mest den senaste månaden. Det lilla tvivlet skapar tankar om misstro och otillräcklighet. Ständig oro över alla fel som jag gjort och en övertygelse om att jag inte kan göra rätt. Ständig oro över att det alltid kommer att vara så här lätt för alla negativa känslor att ta över. Oro över att inte känna ingen mig själv och oro över att inte ens kunna lita på mina egna tankar.
Men en dag vänder det. När min själ äntligen samlat kraft där nere på djupet av mina värsta känslor och tar fart uppåt. En fjäril i betong som till slut hittar en maskros. När livet vänder sitt ansikte mot mig och ler igen. Då, när allt vardagligt blir vackert och jag kan hålla i min lilla, sköra fjäril en kort stund och viska vackra ord till den.
När en liten myra försöker ta sig upp för ett grässtrå, när fritidsbarn sjunger en sommarsång på skolgården, när vinden får löven att sjunga. När naturen tvingar mig att se, höra, känna och vara. "Lägg dig här" säger den, "så ska jag älska dig tills alla dina sår är läkta". Och jag lägger mig i gräset och låter allt det vackra nå mig. Låter vinden viska i mitt öra "Du är fri".


Och jag är fri.

Om att gråta

För ett par helger sen satt jag här hemma i min soffa och lät min sorg komma fram. En sorg för alla förlorande önskningar, förhoppningar och öppna sår. Även om jag ofta får höra att jag är känslig, överkänslig kanske till och med, så är det väldigt sällan jag gråter för min egen skull, med hjärtat öppet och känslorna blottade. Men för en gång skull vaknade jag med en känsla av att om jag inte lät det komma ut, så skulle jag gå under och jag har lärt mig den hårda vägen, att trycka undan känslor inte direkt leder till något positivt. Jag har också fått höra att våra känslor bara är till låns och vill alltid vidare, därför är det bättre att släppa dem fria än att tvinga in dem. Så jag grät...och grät och grät och grät. Och när måndagen kom så kände jag mig fri på ett sätt som jag inte känt på väldigt länge.
Det är ibland väldigt svårt att erkänna känslan och tillåta sig att känna den. Den kan dra med sig ett berg med skam. Mitt skamberg är fullt att fula tankar om att jag inte är berättigad att känna på vissa sätt, att jag borde ha släppt vissa saker vid det här laget, att jag ältar, att jag är orättvis, att jag gör mig till ett offer. Men där drar jag ett hästlass för min egen skull och låter mig känna tills känslan har runnit förbi och tar hand om skammen efteråt.
Så jag grät och sen blev jag lugn och lugnet kommer släppa mig fri tillslut.

Ork.

Idag, tänkte jag, idag är dagen jag orkar ta mig ur sängen. Men istället ligger jag kvar, lyssnar efter tecken på att jag inte är ensam. Någon som går i trappan ute i korridoren, någon som ska in i tvättstugan, någon går förbi utanför fönstret. Det finns liv utanför min lägenhet, men här inne känns det dött. Klockan tickar, kylskåpet surrar, annars är det tyst. Sov lite, säger mitt oförnuft, sov och dröm. Det är lättare att sova, drömma.. då tänker du inte, du bara är. Sov lite, så slipper du ångest, slipper tankar, slipper känslor.
Jag vänder mig om i sängen och blir påmind om allt som måste bli gjort idag, post-it lapparna på datorn skriker åt mig att jag ska och att jag måste. Men orken har försvunnit och jag vänder mig om igen...sov lite, bara lite säger oförnuftet medan förnuftet står bredvid och ser rasande ut..Sov lite, så känns det bättre. Men det gör det aldrig.

Hej Livet

Välkommen tillbaka, du har minst sagt varit saknad. Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska tappa bort dig igen. Jag lovar att jag ska vara tacksam och älska dig alltid. Livet, du är fantastiskt!

Att möta sitt motstånd

Lyckligtvis har jag en väldigt vis vän som i somras sa till mig att möta mitt motstånd. Det är kanske inte alltid det enklaste att förstå vad det innebär, att möta sitt motstånd. Tycker att alltsomoftast fylls hela min startsida på facebook av uppdateringar från vänner om att de nu minsann ska ta tag i livet och sluta bry sig om alla som inte förtjänar det. Jag retar mig på det lite varje gång jag ser det. "Möt ditt motstånd", tänker jag. Alla människor kommer inte stryka mig medhårs, alla människor kommer inte älska mig, alla människor kommer inte vara ärliga, sanna, trevliga eller ge mig allt vad jag ger dem. Men jag har mött dem. Jag har av någon anledning ingått i ett socialt möte där jag har ett socialt ansvar över mig själv. Ansvaret är nyckeln. Jag kan vara efterklok och inse att en del människor inte är bra för mig, jag kan också göra valet att inte längre ingå i en relation med dessa människor i den mån jag kan undvika det. Men ansvaret för dessa handlingar är mitt, ingen annans. Jag har förhoppningsvis lärt mig något i mötet, även om jag fick lära mig det bakvägen och blev på något vis sårad i sammanhanget. Ansvaret är ändå mitt!
Vad lär jag mig på att bara omge mig med människor som alltid uppskattar mig, som alltid tycker att jag är en fantastisk vän, att alltid säger snälla saker och aldrig kräver mig på saker? Inget! Och det är för sjutton inte heller mänskligt. Vi är alla energitjuvar emellanåt, vi är alla gnällspikar ibland, vi blir inte alltid uppskattade av våra vänner och vi är inte alltid själv fantastiska vänner.
Hur vet jag vad jag vill ha i mitt liv, vilka människor jag mår bra av och vilka som får mig att utvecklas, i vilka relationer jag är mitt bästa jag om jag inte har testat lite olika?

Jag är så förbannat trött på alla dessa omogna sätten att se på andra människor! Att lägga ansvaret utanför sig själv och därmed beskylla sin omgivning för att inte vara tillräckligt bra. Vad gör jag själv? Är jag tacksam? Tar jag ansvar? Möter jag mitt motstånd?

23.

Då var vi framme vid dan före dopparedagen, äntligen! Även om känslorna är något ambivalenta även detta året. Jag känner det nästan som ett eldprov. Hur långt har jag kommit med mig själv på det här året? Jag hoppas på många stunder för mig och Lillemor att hämta andan i skogen, där ingen annan kräver tid eller kan skyffla över känslor. Jag hoppas på objektivitet och tålamod. Jag hoppas att det här året som har gått har gett mig nya tankar och ny kraft att stå emot och möta allt motstånd som kommer min väg den här julhelgen. Jag hoppas på lite inre styrka och mod.

Jag tänker också på hur stor skillnad det är nu från hur det var för ett år sedan. All irritation som låg upplagrad, stressen som tyngde, krav att bekräfta, krav på lycka, krav på att finnas, krav på att vara duktig. Allt hopade sig tills jag inte fattade att det inte var normalt. Min telefon plingade var femte minut från elever som ville ha hjälp och svar, från pappa som krävde tid där det inte fanns några reservminuter, skolan som lät jante springa fritt och ändå krävde mognad och förståelse. För en liten liten människa med känsliga spröt, kravlade jag mig in i en ångestbubbla och lät det yttre bli ett stresspel där jag bara spelade en roll för att överleva. Kunde inte känna efter för mycket och trots att jag stängde ute, fanns det där och väntade på sitt tillfälle att slå till. Göra rätt, vara rätt, tänka rätt tankar och vara duktig.

Det skulle vara en klyscha att skriva att jag är en helt ny människa, för jag tror inte riktigt att det är så livet fungerar. Men jag har i alla fall kommit tillbaka ut i ljuset från min lilla mörka ångestgrotta och andas lite lättare bland alla andra människor. Jag finns och är, även utan ångest. Min telefon har lugnat ner sig och jag bygger den vardag som jag vill leva i.

Och jag är tacksam, för det allra mesta i mitt liv.

Nu är disken är diskad, lägenheten är ganska ren, väskan ska packas och sen är det dags att  åka till skogen för lite julfirande. Detta året tar jag, förutom julklappar, med mig tålamod och medvetande.

God jul.

En sån där dag

Idag är en sån dag, en sån där känslig dag. Tankarna har inget riktigt sammanhang, trötthet, gråten i halsen, kroppen är stressad och matt. Det är en sån där dag när det allra minsta känns som en lång uppförsbacke. Energin har runnit iväg och vinden har stannat. Jag behöver tid, tid som inte finns. Tid till mig och Lillemor, tid att andas, tid till att komma ifatt. Jag frågar mig själv om kroppen minns stressen från förra året och om detta är ett minne från då? Vad minns kroppen? Snart, tänker jag, snart ska jag orka, snart ska jag bli motiverad, snart ska jag hitta tid. Men jag vet att jag har önskat mig tid väldigt länge och tid kommer inte av sig själv, jag måste skapa den.

Prestationens ångest

Svårt när jag själv fått fantastiskt beröm från min handledare och ett litet "att tänka på.." som i mitt huvud blir det enda jag tänker på. Svårt att jag bryter ned mig själv på grund av denna lilla kritik som blir så stor och svår för mig att acceptera, som biter sig fast där den gör som allra mest ont och som egentligen inte handlade om mig utan om min handledares tanke av den allmänna bilden av hur en lärare bör vara. Svårt att hålla tillbaka tårar och känslor.
Ännu svårare när jag en stund senare ska ge fantastiskt beröm till en elev och ett litet "att tänka på.." som hos eleven blir det enda denna kan tänka på och som blir så stort och svårt för eleven att acceptera, som biter sig fast där det gör som ondast och som egentligen handlar om min bild och mitt syfte med uppgiften. Svårt att hålla tillbaka tårar och känslor.

Ena stunden på ena sidan, i andra stunden på andra sidan. Växla om och byta roll.

Tid

Det här är den bästa tiden på dagen. När jag och Lillemor har lagt oss i sängen. När jag tänker och tills det knappt finns några tankar kvar. När Lillemor ligger som rn liten boll mot mitt bröst. När hon snarkar och hon drömmer så att det rycker i benen. När jag känner att hon är det finaste jag har. Och jag blir lugn av att just jag får vara med just henne, just nu.